Spärren vid Ömmeln den 14 april 2012.
• Snabbfakta
Km: 18,055
Övrigt: –
Stridsvagnshindret är en anordning med vars hjälp man kan blockera spåret för att förhindra militära transporter på banvallen. Huvudsyftet är inte, som många tror, att hindra transporter med järnvägsfordon utan stridsvagnar och övriga icke-rälsgående fordon men givetvis får man ett effektivt hinder mot tågtrafik på samma gång. Liknande anläggningar har funnits på flera platser över hela Sverige på sådana platser där banvallen utgjort eller utgör enklaste och stabilaste transportvägen över en viss sträcka.
Hans Keller, som har en stor kunskap i ämnet, berättar:
”–Rent allmänt är för närvarande inte så mycket känt om ÖMMELN-spärren. Det bör finnas handlingar i ämnet någonstans, men de har hittills inte återfunnits. Dock kan sägas att det inte finns något i arkiven vid I2/Fo52 i KRISTINEHAMN. Jag har själv inte haft tid att leta i t.ex. Krigsarkivet eller SJs arkiv i VÄRTAN.
• Bakgrund
–Efter den tyska invasionen av DANMARK/NORGE den 9 april 1940 uppstod hastigt ett stort behov av att skydda SVERIGES västgräns mot ett eventuellt tyskt anfall. I första hand satsade man på att spärra infartsvägarna över gränsen. Detta omfattade även de fyra järnvägslinjerna vid KORNSJÖ, CHARLOTTENBERG, STORLIEN och RIKSGRÄNSEN. De första anläggningarna var mycket fältmässiga och bestod i t.ex. förberedda sprängningar av banvallen, förhuggningar och mineringar samt enkla fältbefästningar. Allteftersom började man sedan bygga ut ett mer permanent försvar. Detta utgjordes av omfattande spärrlinjer som bestod av stridsvagnshinder, mineringar och skansar mm. Linjerna byggdes upp som skal: Om ett fientligt anfall lyckades bryta sig igenom en linje, skulle det fångas upp av nästa linje osv. Till en början byggde man närmast gränsen. T.ex. väster om DALS-ED, mellan ÅMOTFORS och EDA, vid HÅVILSRUD och MITANDERSFORS m.fl. ställen för att nu hålla sig till VÄRMLAND/DALSLAND.
• Utveckling
–Efter hand påbörjades de bakre spärrlinjerna. I stora drag gick en av dem från GRUMS via BORGVIK, sjön VÄRMELN, BRUNSKOG, GRÄSMARK till trakten av ÖSTMARK. I DALSLAND byggdes linjer huvudsakligen dels BULLARSJÖARNA – ED – BENGTSFORS – ÅRJÄNG – KOPPOM för anslutning till försvaret vid CHARLOTTENBERG, dels ÖXNERED – KROPPEFJÄLLS östsida – SVANSKOG – BORGVIK. Orterna anger bara i stora drag hur det var tänkt att linjerna skulle gå. Själva utbyggnaden skulle ske stegvis där de mest utsatta ställena först befästes, för att sedan successivt bindas samman i en sammanhållen linje. Mycket av detta hanns aldrig med före freden 1945. Likaså hann man aldrig påbörja den försvarslinje som var tänkt att byggas i VÄRMLAND öster om KLARÄLVEN.
• Gamla vagnar används
För att återgå till järnvägssammanhang kan först nämnas att man redan hösten 1939 påbörjade planläggning av att kunna spärra av en linje snabbt och effektivt. Behovet ökade efter erfarenheterna våren och sommaren 1940. Bl.a. hade man kunnat se att tyska pansarförband använde banvallar som framryckningsväg. Den första åtgärden blev att ordna ”banblockering” i anslutning till de skansar som var under uppförande på vissa strategiska platser vid järnvägarna. Blockeringen utgjordes av slopade öppna godsvagnar som lastades med stenblock. Vid spärrning rullades vagnen ut på linjen och spårades ur genom sprängning av hjulaxlarna. Efterhand kom man på att ställa upp vagnen på ett kort spårspann tvärs järnvägslinjen. Vid spärrning lades ett kort spann ut över det ordinarie spåret, vagnen rullades ut och sprängdes. Ett exempel på detta är vid BYSJÖN mellan ÅMOTFORS och CHARLOTTENBERG. Denna skans byggdes redan våren 1940 och i den bergskärning som järnvägen går i genom skansen, ställdes en Om-vagn upp i en bergficka. Denna vagn finns ännu kvar på sin plats! Totalt skall ett trettiotal sådana spärrar ha byggts.
Dåvarande Arméförvaltningen köpte vagnar till dessa från SJ. Bl.a. ett stort antal f.d. Nm från förstatligade SSJ. Linjer som fick spärrar var Bohusbanan, Dalslandsbanan, f.d. DVVJ, f.d. ÅmÅJ, Särnabanan, Storlienbanan, Riksgränsbanan, Haparandabanan, Ostkustbanan och Västkustbanan. Hur det var i Skåne vet jag inte, men terrängen är inte så lämplig för punktförsvar. Där går det lätt att gå runt en eventuell spärr.
På DJ fanns spärrar vid DALS-HÖGEN, väster om HÖKEDALEN (osäker) och norr om DALS-ROSTOCK. På DVVJ vid KRÅKVIKEN och vid KRONAN (Skillingmarksbanan). På ÅmÅJ vid sjön ÖMMELN och vid sjön JÄRNSJÖN (SANDAHOLM-ÅSEBYFORS). På alla platser byggdes skansar och i förekommande fall stridvagnshinder i form av rader av stenblock eller betongblock. Ev. vägar spärrades med s.k. balkspärrar eller s.k. pianolådor (de utgjordes av stora lådliknande betongklossar som rullades ut över vägen på decauvillespår, en välbevarad finns på gamla E18 mellan MALSJÖ och BORGVIK på BORGVIKSFJÄLLET).
• Inte bara vagnar
Efter hand synes det som man kostade på mer effektiva spärranordningar än de enkla vagnarna. Dessa kallades f.ö. officiellt för ”blockadvagnar”. Istället för vagnar byggs då fasta anordningar av den typ som ännu finns vid ÖMMELN. Liknande spärrar finns vid KRÅKVIKEN på DVVJ, vid MÖLNDAL på Västkustbanan och utanför SUNDSVALL på Ostkustbanan. Det är emellertid oklart om dessa spärrar har föregåtts av blockadvagnar. Framtida forskning får utvisa läget.
• Svanskogsbanans spärr
Spärren vid ÖMMELN skall ha påbörjats 1940 eller 1941. En spärrlinje byggdes då västerut över vägen väster om sjön ÖMMELN, vägen SVANSKOG-LAXARBY. Syftet var att hindra fientlig framryckning från trakten av SILLERUD och mot ÅMÅL/TÖSSE. En titt på kartan visar att vägnätet i denna trakt är glest och terrängen svårframkomlig!
En spärr fungerar inte om den inte samtidigt försvaras. Därför byggdes taggtrådshinder och skansvärn runt spärren. Dessa var avsedda för gevärsskyttar, kulsprutor och pansarvärnskanoner. I ett skarpt läge skedde även minering, och fanns artilleri tillgängligt grupperades detta så att det kunde skjuta spärreld framför spärren. Som synes av kartan är bansträckan ÖMMELN – FINNTORP en utmärkt ”väg” för terrängfordon att ta sig från vägen vid BOLLSBYN och ned till Bengtsforsvägen bara någon mil väster om ÅMÅL!
Själva byggandet av spärren gjordes av militära enheter, förmodligen med vissa inhyrda civila resurser.”