Besök av Gammelbilens vänner 13 juni

Kulturhistoria är viktigt. Speciellt i vår digitaliserade värld med robotar, datorer, mobiltelefoner och läsplattor känns det allt viktigare att försöka berätta om människans vandring från den tid då vi kupade handen för att hämta vatten och föra till munnen.

Det finns en bok, som heter ‘Den kupade handen’,  av Bosse Sundin. Den handlar om människans tekniska resa. Se det som att den kupade handen är människans medvetna handling för att ta upp vatten för att föra detta livsnödvändiga ämne till munnen. Fördelen med handen, är att man slipper dratta i vattnet vilket man lätt kan göra om man skulle suga i sig vattnet med munnen.

Om ni kära läsare nu ser denna bild, så lämnar vi grundtanken i ämnet idéhistoria och ser framför våra ögon en snabb teknisk utveckling ett par tre miljoner år framåt (vi vet inte exakt hur många år det är). Vi kommer till slut fram till ångmaskinen och järnvägar. Omkring hundra år efter den förbättrade ångmaskin, som James Watt konstruerade 1765 kom ‘ottomotorn’ 1864. Det var en ny källa för framdrivning. Denna arbetade till skillnad mot ångmaskinens externa förbränning, med intern förbränning. Förbränningsmotorn enligt ‘ottos’ princip kom att resultera i ett självgående kraftpaket som vi skulle komma att kalla automobil. Denna anordning hade samma syfte som de spårburna fordon som finns i JÅÅJs flotta – att transportera gods och människor.

De fordon som kom till Svanskogs station den 13 juni 2017 var representanter för föreningen ‘Gammelbilens Vänner’. Något modernare ja, man kan kanske kalla det så, när man såg gamla bilar från början av förra seklet (T-Ford) fram till riktigt ‘moderna’ 1960-talare. Den modernaste vill jag tro var en Mercedes Benz (med reservation för mitt halvdana bilkunnande).

Detta är T-Ford, skulle fotografen vilja påstå.

Det var flera fina bilar, som hade samlats hos oss i Svanskog, vilket var mycket glädjande. Syftet var att grilla något vid Svanskogs stations grillplats i den ljumma sommarkvällen. Det såg bra ut med vädret till och från under dagen. När jag åkte hemifrån hade det börjat regna, men vid Svanskogs station lyste solen!

En Auto Union – DKW, möjligen sent 1950-tal.

Ett annat syfte med träffen förutom grillningen, var för undertecknad att berätta om Svaneholms Bruk, ÅmÅJ och JÅÅJ. Allt det som pågått under 323 år skulle klaras av på 20 min. Det bör gå om man utelämnar bitar av historien. Ändå är denna historia som börjar 1694 i många avseenden gemensam för både Säffle och Åmål. Hur som helst, så verkade det som om auditoriet fann det hela intressant. Man ska väl se det som att personer som är intresserade av gamla bilar, också är ganska intresserade av historia.

Detta att ta lösryckta bitar tagna ur en lång berättelse med omstart i nya ämnesområden flera gånger är svårt. Människan i Svaneholm fick en ny utkomst 1694 i och med att skogen i det ‘Gamla bergslagen’ började sina. År 1884 var denna utkomst över. År 1889 hade man ställt om till pappersbruk. Ni som ser ett pappersbruk stort eller litet ser också ett transportbehov. Det var också vad man tänkte i slutet på 1800-talet. Men det skulle som ni väl känner till dröja ända till 1916 innan beslutet om att bygga järnväg togs. Resten är som man brukar säga historia.

När jag berättat detta Svaneholms historia, ÅmÅJ och Svanskogs station så verkade det som mina åhörare följt med i mina kast hit och dit. En del frågor ställdes, men jag har stort sett glömt alla. Men en fråga av de som ställdes var av en mer komplicerad art – man undrade hur framtiden ser ut. Om jag ska vara rolig kan jag skriva att jag ser ljuset i tunneln, men den här frågan var svår att besvara då det finns för många okända parametrar.

Framtiden formas genom att vi alla har samma mål och att vi ser möjligheter i varandras kompetensområden, samtidigt som vi organisatoriskt kan gå omlott. Vi kan åstadkomma mycket tillsammans om vi släpper fram de krafter som finns. Vi får i vårt organisationsarbete inte heller glömma den informella organisationen.

Mitt minne från 1950-talet kallar denna Austin för ‘svärmorsbak’.

Av det skälet var det roligt att se intresserade ungdomar både under Svanskogsdagen den 25 maj och under den slitsamma banarbetsdagen. Det var driftiga killar i ung ålder som stod för detta i slyrensningens spår.

Våra grillande bilvänner då? Jag har inte fått någon rapport, men jag hoppas att regnet avtog och att deras samkväm föll väl ut. Det här att bjuda in andra historiska föreningar var ett bra drag av Bitte som enligt vad jag hittills vet var den som ordnade detta. En tanke smyger fram. Det måste finnas fler föreningar, vilka vi kan finna samverkan med. Jag tror att det finns många.

Eld har de bilburna fått trots duggregnet. Glada miner trots allt!

 

En annan vy av våra gäster, men alla är inte i bild.

För undertecknad var det en intressant kväll. Mycket mer finns inte att tillägga annat än att det var ett bra genrep inför 40-årsjubileet.

/Text och foto Hans Kihlberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *